"Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter"






Igår gjorde jag det sista skriftliga provet innan det efterlängtade jullovet(två muntliga diskussionsprov kvar men det är få gånger som sådana test är svåra. Det är mycket enklare att använda stämbanden än att skriva).

Det slår mig att det snart har gått ett halvår sedan sommaren och jag kan inte låta bli att känna en viss panik, tiden tycks rusa förbi utan att vi har en chans att varken stanna eller fånga den. De tre senaste dagarna har jag knappt kännt att de har existerat, som om de aldrig har funnits. Det enda jag kunde uppfatta av dessa dagar var ett konstant "NU NU NU NU NU" där detta "NU" blev minuter som flög förbi och plötsligt blev ett helt dygn. Som om ett och samma senario spelades upp om och om igen men i olika miljöer. Åh det är svårt o förklara. Livet kändes som en stor bioskärm där jag inte kunde pausa filmen utan filmen bara rullade på i all evighet och jag kunde inte påverka handlingen utan fick tappert fortsätta låtsas att bioduken var min omvärld och att det jag uträttade var påriktigt fast jag vet att jag bara står i en stor biosalong ensam, medveten och utan valmöjligheter.


Jag tror det är denna känsla medelåldersmänniskor känner när de utsätts för livskriser och inser att de hittills inte uträttat något viktigt under sina liv och desperat försöker rädda situationen genom en resa till Thailand eller Kambodja.


Tur, jag har ju livet framför mig, men ibland kan jag inte låta bli o känna att de sekunderna jag försöker värdesätta inte har något värde alls. De är sekunder och de försvinner. Så har ännu en dag försvunnit ur våra liv och ännu en gång kunde vi inte behålla den.


Ibland känner jag att det skulle behövas en busskur där man kunde gå in, stänga dörren och sätta sig och ögonblicket man nuddar vid bänken stannar tiden utanför busskursväggarna. Där finns varken hunger, smärta eller stress, bara en chans för trötta och förvirrade människor att vila upp sig från världen och vinna tillbaka den tiden de förlorat eller slösat bort. De kan vara där i månader om de vill, världen utanför väntar på dom. När de väl känner att de är redo att fortsätta med livet är det bara att öppna dörren och så går tiden som om ingenting hänt.



Jag är trött och borde sova. I en busskur. Eller i min säng.

Kommentarer
Postat av: Oscar R

Skitbra det lanserar vi på stört i västvärlden :o Det här gillade jag ^_^

2008-12-11 @ 19:45:50
URL: http://snuttegull.deviantart.com/
Postat av: Em

Tänk att någon gång bara kunna stanna tiden och titta på alla människor som fryser till :) det hade varit häftigt.. och väldigt skönt :P

2008-12-12 @ 14:53:53
URL: http://emmavestergaard.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback